Räknar nu mer min tid i veckor och månader. Tittar jag i backspegeln så tänker jag alltid först - Då var jag i 7:e månaden eller då var Sigge 6 veckor.
Graviditeten blev verkligen slutet och början. Ibland önskar jag att jag hade kvar lite av spontaniteten, kunna hänga med på sista-minuten-upptåg men bara just den sekunden. Sen minns jag alla dem andra sekunderna när jag bara längtade efter mening och den meningen finns nu. Igår ploppade det upp en bild på facebook på mig och Sigges pappa. Det var en annan tid, mycket har hänt sen dess. Någonstans på vägen blev jag vuxen, slutade se mig själv som ovärdig och insåg att jag dög. Det syns, framför allt i ansiktet - jag har blivit äldre, lugnare och nöjdare.
Ett liv utan Sigge vore inget liv, honom kan jag göra vad som helst för. Rädslan och oron för vad som skulle hända om han inte fanns. Det enda jag ser är totalt mörker. Jag hoppas att få fortsätta leva i ljus tillsammans med den största kärlek som någonsin drabbat mig, min son Sigge.
