Självförtroendet som försvann

Jag såg fram emot förlossningen, jag såg fram emot att få känna smärtan och vara ett med mig själv och min kropp. Jag tyckte att det verkade häftigt och mäktigt att få vara med om den sortens urkraft, den som finns inom oss. Våra kroppars muskelminnen som tar över, men det var innan förvärkarna. I torsdagsnatt efter en heldag med möhippa och dans kom dem. Allt om att andas rätt, följa med och låta kroppen bestämma var som bortblåst. Käken var spänd, andning flöt inte på. Värkarna tog till sist slut och ersattes av normala smärtor eller eftersmärtor. Det har liksom ömmat och varit spänt. Det känns som träningsvärk och inga kläder är tillräckligt stora - allt sitter illa. Enligt gravid appen i min mobil så är det normalt att det börjar om nu och blir jobbigt igen som i början. Men det är inte utan att det känns lite surt när jag senaste veckorna känt mig så full av energi och vacker. Det kändes som om jag äntligen hittat formen. Supkvinna liksom.
Nu känner mig som världens tönt och inte alls så där kvinnlig, stark och full av självförtroende inför dagen D.
Jag ser inte fram emot förlossningen längre, nu är det bara Sigge som hägrar. Skynda dig sommar så jag får lära känna den nya människan som jammar loss där inne.
Och snälla ge mig tillbaka lite självförtroende...