Tomhet är vad jag känner när jag läser gamla blogginlägg från förra året. Var det där jag? Vart är hon nu?
Jag längtar tillbaka till lättheten, fröna och livet som bubblade i mig. Det gör det nu med men på ett annat sätt. Tror egentligen att jag längtar efter flytet och lusten. Har gått på tomgång sen i vintras när allt rasade och byggdes om på nytt.
Att gå i samma mansfälla som alltid kändes så förnedrande och som så många steg tillbaka. Jag hade ju kommit så mycket längre, visste så mycket bättre och hade lovat mig själv att aldrig mer trilla dit med en sån kille. Ändå trots varningsklockorna ringande i öronen så valde jag den relationen, att känna mig älskad var värt mer än mig själv. Riktig kärlek?! Nej, enbart bekräftelse av mig själv genom en trasig människas beroende - kvinnofällan.
Jag hoppas och tror att jag har sett alla vrår av mitt eget bekräftelsebehov och kan gå vidare. Snart kommer en bebis, en Sigge som jag vill ge allt. Aldrig vill jag ha en sån man i hans närhet eller min. Kanske behövdes Sigge för att bryta mönstret, för att ge mig en vettig person att lägga all kärlek och växtkraft på.
En relation med en annan man är idag en omöjlighet, jag drar bara till mig spillror. Det är en lång väg och många terapisamtal framåt för att ändra den frekvensen.
Det är så märkligt att hjärnan kan förstå och dra bra slutsatser men ändå välja precis tvärtom - kroppen och hjärtat hänger inte med. Det är ett stort intelligensglapp dem emellan.
Här blev det massa tankar huller om buller, oredigerat och osammansatt - precis som jag är idag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
