Slits mellan förnuft och känsla. Vill på ett sätt fortsätta att amma samtidigt som jag vet att jag måste sluta för att få tillbaka styrka och kunna räcka till för Sigge. Inte så kul med en orörlig mamma när det inte finns någon annan. Det är väl då det är lättare att vara två. Oftast är jag väldigt nöjd med att vara själv, blir förbannad på hela attityden att det skulle vara synd om mig och Sigge för att vi inte har pappan med i bilden. Det är det inte, vi har det bra. Det är självvalt. Men det som är bra om man är två är att det finns en person till som är ansvarig och måste finnas där när den ena personen inte kan. Man kan dela de dagar då det är tungt eller som i mitt fall - kroppen är kaputt.
Jag har tur som har folk som ställer upp. Men det känns ändå lite jobbigt att be om hjälp. Vill liksom inte använda upp hjälpen om ut i fall det kommer värre tider. Tider då man kanske behövt hjälpen mer. Vill inte bli någons skoskav. Det är ju roligare att få vara någons glädje i stället.
Jag och Sigge åkte hem till mamma och pappa i fredags och blev kvar över helgen. Det blev så. Skönt för mig. Skönt för brösten. Och skönt för Sigge.
Måndag -
Sjukgymnast, gudmaria på besök och sedan en titt med Apple på Sigges namnfestlokal.
Ryggen mår som säck lastad med skit men jag är ändå på bra humör. Lokalen var jättefin och det kommer bli så bra. Iiih! Jag är så glad och tacksam för alla fina festfixarmarior i mitt liv som hjälper till och förgyller Sigges liv och namnfest. Utan er skulle det bli köpeprinsesstårta och papptallrikar. Nu blir det som i mina drömmar och så härligt.
Fin bild på mig och keruben som Apple tog när vi besökte huset som jag hyrt för festen.
