Att låta kroppen styra över huvudet. Följa med utan att streta emot eller fastna i något hinder.
Jag känner mig ofta som i ett vakum och att nuet är svårt att vara i. Det var lättare än vad jag trodde att leva i huvudet när mina behov styrs av Sigges.
På rutin.
Utan känsla.
Men så händer det.
Helt plötsligt.
En utsträckt hand. Små sammanträffanden. Subtila pilar blir till neonskyltar som blinkar.
Att stanna. Att andas. Att tänka.
Just nu känner jag mig inte ensam. Jag är trygg. Jag är här.
Jag njuter av nu.
Konstigast (men självklarast) av allt är att ju mer jag stannar upp, koncentrerar mig inåt desto harmoniskare och mer närvarande mamma är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar