En vanlig dag

Storpanik utbröt när Sigge imorse lyckades med konststycket att fastna med sitt ben i sidan på barnstolen. Det tog en bra stund och ett samtal till min mamma för att få loss honom.
Nu är han en glad liten kis igen, fortfarande lite febrig och jävlig emellanåt men glad nu.



Snart är det dags för vila. Skönt för mig. Sen kommer hans fina mormor över och går på en promenad med honom. Ännu skönare för mig. Det här med egentligen alltså. Så sjukt länge sen. Visst sitter det väl nån där ute som har det värre eller aldrig fått en minut själv eller velat ha någon. Jag behöver verkligen få vara ensam nån gång ibland, kan inte komma på sist jag var det. Tror det är ca 2 månader sen sist jag fick en timme själv. Eller föresten 1 månad om man räknar med promenaden mamma tog med Sigge när jag hade 40 graders feber. Jag räknar inte den, för jag njöt inte.
Åh härliga torsdag!


Posted using BlogPress from my iPhone