Trötthet

Känner av utsattheten av att vara ensam när kroppen inte fungerar som den ska, välkommen tillbaka skittarmen! I natt fick jag panikringa mamma om assistans då tarmen valde att jävlas, låg i smärtor och kunde inte röra mig, kändes som om jag skulle föda igen. Imorse kl 8 kom BVC på hembesök. Enda glädjeämnet just nu är Sigge och att han än så länge är ett A-barn. Sover, äter, växer och gnäller extremt lite. Var extra kul när han både kissade och bajsade ner BVC-tanten.
Annars känner jag mig lite små låg, matlusten är körd i botten, har ont i fisken och magen samt väldigt tröööööött. Idag skulle jag vilja ha den där pappan, den där lyckliga hetronormativa relationen att stödja mig mot, som tur är finns mina föräldrar. Det är dem som få agera partner, idag fick mamma laga middag till mig och ta en bajsblöja innan hon gick, imorgon bjuder den på middag igen. Det är ovärderligt att ha dem men känner samtidigt att jag skulle vilja klara mig själv, vilket jag inte gör just nu. Känns så förnedrande att behöva be om hjälp för att fixa vardagen. Jag är ju ensam med Sigge, när ska jag klara mig själv?! Känner mig lite som om jag tagit mig vatten över huvudet samtidigt som jag inte skulle vilja byta ut Sigge mot något annat i världen. Hoppas på att växa och bottna igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone