Verkligheten är overklig. Inte alls som jag planerat. Mycket konstigare faktiskt. Min föreställning om rosa skimmer, självständighet och massa stöd. Drömmen och det ständiga intalandet om att ha ett stort och tryggt kontaktnät som ställer upp. Det var inte som jag tänkt mig. Hjälpen finns där, absolut, men inte som min utopi. Hjälpen = någon annans börda. Inte glädje. Att be om hjälp gång på gång är så svårt och jobbigt. Känslan av att vara ett problem, skapa ett problem och vara otillräcklig. Känslan av att andra inte tycker att man duger. Kanske tycker dem det inte alls, men det är så det känns. Att behöva ta av "hjälpkontot" hela tiden. Att märka att det är övertrasserat. Jag får hjälp till nödvänliga saker vilket gör att jag inte har något över till mig. I den bästa av världar skulle barnvakterna stå på kö utan att jag skulle behöva be om det. Det är svårt att vara en den mamma jag vill vara när jag aldrig får tid till mig själv. Att få sakna Sigge lite. Lyxproblem - vem med barn får det?! Det jag önskade mig mest av allt i julklapp var barnvakt, att veta att jag har innestående för ex fest, middag, bio etc. Det fick jag inte. Istället får jag bli till besvär. Jag är feg och vågar inte be om "egentid" när jag behöver hjälp i vardagen med akupunkturen och sjuk unge. Familjen hjälper till med det. Visst har vänner sagt att de vill vara barnvakt, men när då? De har ju också fullt upp med sina liv. Det förstår jag och respekterar. Det är bara så svårt. Moment 22. Mina föräldrar orkar inte fler nödsamtal. Tungt. Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag klarar inte av den här oron så fort ungen är sjuk. Sigge andas som darth vader, kräks slem, sätter i halsen och ögonen rinner. Vanlig förkylning antagligen. Men jag får panik av att sitta själv med honom utan vuxenstöd. Igår fick jag ringa efter hjälp kl 23. Då hade jag redan ringt och panikat tidigare på kvällen pga av en majskrok i halsen. Han slutade andas jag fick ut majskroken på något vänster och hamnade i total chock. Fastnade i soffan utan att kunna röra mig i flera timmar. Sen lugnade jag mig. Lyckades lägga honom. Han sov i ett par timmar och började sedan hosta och låta som om han höll på att drunkna. Fick upp honom, det rinner ur alla hål. Visste inte om det var majskroken eller förkylning så det var bara att övertrassera hjälpkontot lite till...
Den där barnvakten för lite fritid och möjlighet till att få sakna Sigge lite ligger väldigt långt bort just nu..
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fasen hjärtat! Det är vid precis sådana här tillfällen jag känner igen mig så sjukt mkt att jag önskade att jag var en riktig vän till dig och att man bodde nära varandra, då hade man kunnat hjälpa varandra. Både få känna att man kan ge och ta inte bara be om hjälpen hela tiden och inte ha något att ge tillbaka. Jag skulle kunnat haft honom en hel kväll eller över natten eller vad helst som hade önskats. Trist med avstånd. Och så trist att behöva känna och ha det som du har det. Det är så pissigt sorgligt när man mest av allt önskar att någon ser ens behov och kommer för att rädda en - men så händer det inte! Allt styrka och kraft i världen till dig! /PPD
SvaraRaderaJaaa det är så SJUKT mycket jobb och så mycket oro som tar så mycket energi för man oroar sig så otroligt mycket mer och destruktivt när man är själv och inte har någon att bolla oron med!
SvaraRaderaOm det är nån tröst så kommer du bli coolare vad tiden lider. Inte cool, men coolare. På helspänn är man mest hela tiden.
Och ja vad det tär att vara där HELA tiden som en siamesisk tvilling. Man måste få komma BORT för att samla på sig något att GE. Känner också igen detta väldigt mycket.
Kan någon fin ha honom en stund inte av nöd utan för att allt bara är i ordning och som det brukar så du får gå en promenad, gå på bio eller nåt? Jag VET att det är lättare att säga än att göra... Men försök!
Kramkram och du är inte ensam! (Och jag tror att du är jättefin mamma till Sigge!)