Dagarna går men Sigges sjukdom består

Först och främst - tack för alla fina kommentarer, mail och telefonsamtal sen minikraschen nedanför. Tänkte svar mer utförligt och personligt vid ett senare tillfälle. Fortfarande mycket här. Måste bara säga Loella och fröken märkvärdig det ni skriver känns rakt in i hjärtat, det är som ni beskriver vad jag också känner och upplever. Så lika. Tack för ni tar er tid!

Befinner mig och Sigge hemma hos min mamma och pappa och vakar Sigge som har väldiga problem med hosta och andning. På dagarna låter det bättre men varje natt så har det blivit snäppet värre än föregående. Imorgon har jag tid hos läkaren för min hals och då får Sigge följa med igen. Ev så får han hostmedicin. Det skulle vara skönt både för mig och honom. Skönt att få vara här och iaf kunna få avlastning och stöd. Världens bästa mormor och morfar, tur att dem finns!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag är bra på att klaga

Verkligheten är overklig. Inte alls som jag planerat. Mycket konstigare faktiskt. Min föreställning om rosa skimmer, självständighet och massa stöd. Drömmen och det ständiga intalandet om att ha ett stort och tryggt kontaktnät som ställer upp. Det var inte som jag tänkt mig. Hjälpen finns där, absolut, men inte som min utopi. Hjälpen = någon annans börda. Inte glädje. Att be om hjälp gång på gång är så svårt och jobbigt. Känslan av att vara ett problem, skapa ett problem och vara otillräcklig. Känslan av att andra inte tycker att man duger. Kanske tycker dem det inte alls, men det är så det känns. Att behöva ta av "hjälpkontot" hela tiden. Att märka att det är övertrasserat. Jag får hjälp till nödvänliga saker vilket gör att jag inte har något över till mig. I den bästa av världar skulle barnvakterna stå på kö utan att jag skulle behöva be om det. Det är svårt att vara en den mamma jag vill vara när jag aldrig får tid till mig själv. Att få sakna Sigge lite. Lyxproblem - vem med barn får det?! Det jag önskade mig mest av allt i julklapp var barnvakt, att veta att jag har innestående för ex fest, middag, bio etc. Det fick jag inte. Istället får jag bli till besvär. Jag är feg och vågar inte be om "egentid" när jag behöver hjälp i vardagen med akupunkturen och sjuk unge. Familjen hjälper till med det. Visst har vänner sagt att de vill vara barnvakt, men när då? De har ju också fullt upp med sina liv. Det förstår jag och respekterar. Det är bara så svårt. Moment 22. Mina föräldrar orkar inte fler nödsamtal. Tungt. Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag klarar inte av den här oron så fort ungen är sjuk. Sigge andas som darth vader, kräks slem, sätter i halsen och ögonen rinner. Vanlig förkylning antagligen. Men jag får panik av att sitta själv med honom utan vuxenstöd. Igår fick jag ringa efter hjälp kl 23. Då hade jag redan ringt och panikat tidigare på kvällen pga av en majskrok i halsen. Han slutade andas jag fick ut majskroken på något vänster och hamnade i total chock. Fastnade i soffan utan att kunna röra mig i flera timmar. Sen lugnade jag mig. Lyckades lägga honom. Han sov i ett par timmar och började sedan hosta och låta som om han höll på att drunkna. Fick upp honom, det rinner ur alla hål. Visste inte om det var majskroken eller förkylning så det var bara att övertrassera hjälpkontot lite till... Den där barnvakten för lite fritid och möjlighet till att få sakna Sigge lite ligger väldigt långt bort just nu.. - Posted using BlogPress from my iPhone

En ovanlig syn kl 01.37

Första nattvaket med Sigge. Jag har haft tur att det dröjt så länge. Lite mer otur med att jag planerat in en middagsbjudning hemma hos mig imorgon. Känslan är att jag eventuellt kommer att däcka rakt ner i middagstallriken. Men det är imorgon. Nu är det Sigge och hockey som gäller. Har jag tur så lyckas vi båda somna i soffan. Sigge blir tokig när han inte får sitta på mig - så sängen är bara att glömma. Ps. Stukade foten. Så sjukt klantig.

Min stora kärlek

Hittade en bild från i förrgår på ungen. Åååh vad han är fin! Jag blir så glad. Nu ligger han på mig i soffan istället för sängen och myser i sin feberdimma. Han är inte sjuk på riktigt, bara vaccinet som spökar lite.

Granens dödsskrik

Min gran håller på att dö. Varje dag nya kulor som faller. Vid minsta beröring så faller barren. Hur gör man nu? Vart gör man av granen? Hur gör man för att inte barra ner hela trapphuset? Tips mottages tacksamt.

Sigge i kuddborgen

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mellan dagarna i mellandagarna

Sigge har nästan lika stort (litet) huvud som min morfar hade.


Medan jag ändå tänker på morfar, så tänker jag på hans bror som kom upp när vi spelade julspel. Folke. Han var skådis och det gick rätt bra fram tills pensionat paradiset. Han klarade inte av sågningarna så han vågade inte ta några större roller efter nedanstående film.

Jag försökte modebloggposa min nya julklappströja. Resultat = hyfsat smal iaf men allmänt skitnödig.. Lägger ner den karriären.. Men tröjan är fin :)


Imorgon, eller om 10 minuter, fyller min pappa år. Pompa och ståt. Fest och smörgåstårta. Sen blir det nyår med Maria och Love. Vi har med oss champagnen.

Och det blev jul

Sigges nya barnstol från mormor och morfar. Vet inte hur många gånger jag sagt hur glad jag blir av den. Tofflorna och mjukisen var första presenten från hans pappa.



Jag och Sigge efter julbadet.



Med nya lekasaken från morbror Björn. Helnöjd bebis (och otroligt tacksam syster)



Den var tydligen ätbar också...


Han gillade sötpotatispurén trots den bistra minen...


Fettet frodas :)

En helt fantastiskt mysig jul med massa fina paket och en tomte. Maten och spelet var bäst!

Sveriges fulaste napp

Sigges nya napp var ett big no no.. Jag tog ett par ytterst tveksamma från Apotekets hylla och tänkte att så illa kan det ju inte vara. Men det kunde det. Skämsnappen är på Sigge tur att en skönhet klär i allt, annars hade du varit rökt..



- Posted using BlogPress from my iPhone

Julgranen

Nu är den här. Klädd och klar. Som jag har längtat. Nu när den står där så fylls jag av vemod. Jag blir glad samtidigt som jag saknar någon att dela det fina med. Sigges första jul. Det känns som om jag måste dela mig själv itu. Vill vara flera samtidigt som berättar om vår första jul. Sitter här själv i julmyset och då stockar sig lyckan i halsen. Det är något som saknas. Åh vad jobbigt att ännu en gång krypa till korset och erkänna..man skulle vara två. Två vuxna alltså. Eller har det hetronormativa samhället lurat mig?!

Här om dagen så var det glöggkväll hemma hos oss och Sigge var pepparkaksgubbe. Visserligen lite febrig och gnällig men ändå så fin.

Tänk om..

..man alltid blev så här glad av att få rulla på golvet!



Ps. Köttbullen väger 8470 gram - min rygg hälsar att vi ses nån gång omkring 2015..

Ny vecka

Slits mellan förnuft och känsla. Vill på ett sätt fortsätta att amma samtidigt som jag vet att jag måste sluta för att få tillbaka styrka och kunna räcka till för Sigge. Inte så kul med en orörlig mamma när det inte finns någon annan. Det är väl då det är lättare att vara två. Oftast är jag väldigt nöjd med att vara själv, blir förbannad på hela attityden att det skulle vara synd om mig och Sigge för att vi inte har pappan med i bilden. Det är det inte, vi har det bra. Det är självvalt. Men det som är bra om man är två är att det finns en person till som är ansvarig och måste finnas där när den ena personen inte kan. Man kan dela de dagar då det är tungt eller som i mitt fall - kroppen är kaputt.
Jag har tur som har folk som ställer upp. Men det känns ändå lite jobbigt att be om hjälp. Vill liksom inte använda upp hjälpen om ut i fall det kommer värre tider. Tider då man kanske behövt hjälpen mer. Vill inte bli någons skoskav. Det är ju roligare att få vara någons glädje i stället.
Jag och Sigge åkte hem till mamma och pappa i fredags och blev kvar över helgen. Det blev så. Skönt för mig. Skönt för brösten. Och skönt för Sigge.

Måndag -
Sjukgymnast, gudmaria på besök och sedan en titt med Apple på Sigges namnfestlokal.
Ryggen mår som säck lastad med skit men jag är ändå på bra humör. Lokalen var jättefin och det kommer bli så bra. Iiih! Jag är så glad och tacksam för alla fina festfixarmarior i mitt liv som hjälper till och förgyller Sigges liv och namnfest. Utan er skulle det bli köpeprinsesstårta och papptallrikar. Nu blir det som i mina drömmar och så härligt.



Fin bild på mig och keruben som Apple tog när vi besökte huset som jag hyrt för festen.

Efter regn kommer solsken

Jag och Sigge har varit på retreat hemma hos min mamma och pappa. Mjölkstockningen i fredags sög musten ur mig totalt. Imorgon väntat första akupunkturbesöket. Så skönt att (för att dra en sportparallell) bollen är i rullning.



En nyvaken bister ung man på premiärtur i sittvagnen med en ordentligt kall näsa.

Hej igen lilla bloggen, dags för klagosång

Jag sitter här i soffan och tittar på tv medan Sigge sover. Knäckt. Slut.
Den här veckan går nu mer under namnet hell week. Min rygg har gått sönder, akupunktur 2 ggr i veckan till att börja med framöver och inga tunga lyft (lycka till). Slidmuskulaturen är obefintlig, har tröttnat på att kissa på mig och blöda när jag lyfter tungt - har fått remiss till Huddinge sjukhus idag. Sist men inte minst - en ny mjölkstockning, denna gång med två blåsor. Behöver jag säga att jag känner mig rätt ynklig. Måste helt förlita mig på mina föräldrar och framför allt min mamma för hjälp med barnvakt (akupunkturen) och hjälp in och ut i lägenheten. Känns sådär då min mamma har ME (kroniskt trötthets syndrom) och inte har energi över till sig själv ens. Jag är körd i botten, mamma är körd i botten och det finns ingen annan hjälp. Just nu suger allt rätt hårt..

- Posted using BlogPress from my iPhone

Där satt den Sigge!

- Posted using BlogPress from my iPhone