Jag har stått upp för mig själv. Jag har vridit och vändit på mig själv, funderat över vem är jag? Varför blir jag aldrig fri? Varför kommer alla dåliga relationer tillbaka till mig om och om igen? Varför tillåter jag det?
Den här gången har jag gjort ett medvetet val. Jag väljer att inte ta in dig i mitt liv igen. Jag lämnar dig och går vidare, det räcker nu. Banden är klippta. Du och Jag, en illusion som aldrig blir verklighet och jag sa det med humor. Jag känner mig fri nu när det sagt. Våra kroppar kommer alltid längta efter varandra men det betyder inte att jag gör det. Portugal är inte längre vårt längre vare sig vi adopterar en schimpans eller inte.
Jag smeker mig själv istället för att slå.
Idag började jag gråta vid middagen, min mamma visade brev hon hittat förra veckan. Breven var skrivna av min (häng med nu) farfars farmor Emma och farfar Anders. Släkthemligheter och bitar föll på plats. Orden berörde mig, livsödena som beskrivs smärtar. Människor gör samma sak mot varandra århundrade efter århundrade. När ska vi bli lyckliga och älska de människor som korsar vår väg. Våra problem bleknar i jämförelse. Breven fick mig att inse hur bra jag har det och vilka möjligheter jag har att bryta deras sorg och missöden. Jag har ett val, mitt val är att välja att se livet som en möjlighet. Ett liv med meningsfulla relationer, kärlek och tacksamhet. Tacksamhet över min familj, vänner, dörrarna som öppnas när ögonen är öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar