Vilken bergochdalbana helgen blev. Startade fredagen, oväntat, med en panikattack när födelsemärket på bröstet skulle bort. Trodde att jag släppt rädslan, men uppenbarligen inte. Blir återbesök i höst/vinter när lugnande innan kan tas.
Lördagen spenderades mest med plugg, började tycka att Sigge inte rörde på sig så mycket som han brukade. Tyckte det var konstigt men försökte att lugna mig själv.
Söndagen, paniken växte varför snurrar han inte som han brukar? Tänk om han dött eller mår dåligt där inne? Det kanske var bakterier i pizzan i fredags.. Började gråta hysteriskt, mamma försökte känna, jag drack kallt vatten, fötterna högt och massa hög musik. Sigge var fortfarande stilla. Nu blev min mamma också orolig, så det var bara åka in till sjukhuset. 24 h oro är väldigt lång tid. Väl på plats, vilka änglar, så snabba och så förstående och lugnande.
Att sedan få se Sigge igen, hans hjärta, och efter ordentliga buffar från läkaren även rörelser. Vilken lättnad, vilken lycka. Sigge hade vänt på sig och sparkade innåt + min moderkaka i framkant som agerat krockkudde. Dem var så fina och försäkrade om att vi gjort rätt som åkt in och att jag inte skulle skämmas för att jag var orolig utan att det var bra att jag var uppmärksam. Så underbara, känns tryggt att veta att förlossningen ska ske där. All cred till Södertälje bb!
Jävlar i min lilla lådda vad Sigge festade på sen på kvällen :) Ett dygn utan hans närvaro var det värsta jag varit med om. Sigge gör inte om det!

Ps. Var på lägenhetsvisning i fredags, håller tummarna för att allt bara flyter på nu!




22 + 5, Sigge lekte kurragömma!