Jag och nojigheten

I söndags slog den till igen. Fast egentligen hade den börjat några dagar tidigare och nådde sin kulmen under bröllopsmiddagen då det kändes som ett litet splash mellan mina ben någon gång vid efterrätten. Ringde till förlossningen på söndagen och rådfrågade, åkte in (för 3:e ggr under graviditeten).
Det var ingen vattenavgång däremot hade jag en infektion som jag troligtvis haft ett tag. Bakteriell vaginos, låter extremt äckligt och kan resultera i för tidig födsel om man inte behandlar. Så nu är det vaginasprutor med antibiotika rakt upp i fisken ett par dagar, så helt i onödan var inte nojigheten. Men ändå, känner mig så fånig som oroar mig så mycket hela tiden för Sigge. Känns som att det blir värre ju närmare förlossning jag kommer, rädslan för att han ska dö i magen, att något ska vara fel eller att jag ska skada honom på något sätt när han ligger i mage utan att veta om det. Kanske är det sömnbristen som gör det hela snäppet värre, känns galet när jag tänker på att det här bara är början - sömn lär jag inte få se röken av när Sigge väl är på plats. Som sagt den här oron gör mig knäpp, så han är välkommen egentligen när som helst, fortsätter pimpla mitt hallonbladste så länge..


- Posted using BlogPress from my iPhone